Del 1
Den omdebatterade upp- och nedgången i den svenska älgstammen
En anmärkningsvärd historia
Den svenska älgavskjutningen 1939–2023 berättar en dramatisk historia om hur älgstammen har svarat på förändringar i landskapet. Om avskjutningen speglar den verkliga populationsutvecklingen visar kurvan inte bara jaktstatistik, utan också spåren av modernt skogsbruk, viltförvaltning och politiska beslut. Utvecklingen följer välkända ekologiska principer, men de observerade förändringarna måste förstås mot bakgrund av hur skogsekosystemet har förändrats.
Den här skrivningen syftar till att belysa hur ekologiska processer, formade av både biotiska och abiotiska faktorer, har påverkat älgstammens utveckling över 85 år. Förhoppningsvis kan denna historiska genomgång bidra till att nyansera den pågående debatten om den svenska älgstammens tillstånd. Figur 1 utgör startpunkten för analysen av älgavskjutningens utveckling i Sverige 1939–2023.
Figur 1.1 Älgavskjutningen i Sverige från 1939 till 2023 visar tre tydliga tillstånd: en period med låga populationstätheter, följd av en kraftig expansion som kulminerade i en toppavskjutning på nära 175 000 älgar år 1982. Därefter följde en generellt stadig nedgång. Från 1939 till 1982 ökade avskjutningen från cirka 10 000 till cirka 175 000 över 43 år. Nedgången är nästan lika dramatisk, från cirka 175 000 till cirka 50 000 fällda älgar.
Historisk bakgrund
De historiskt låga tätheterna kan delvis förklaras av Kung Gustav III:s beslut år 1789 att överlåta jakträtten till markägarna, samt av högre tätheter av rovdjur. Från 1939 fram till mitten av 1940-talet var tätheterna mycket låga. Medelavskjutningstätheten var 0,28 per 1 000 hektar, vilket motsvarar ungefär en älg vart tredje till fjärde år per kvadratmil.
Svenska Jägareförbundet grundades år 1830 med målet att återuppbygga älgstammen. Denna insats började ge effekt först i början av 1940-talet, vilket syns i ökande avskjutning fram till slutet av 1950-talet. Därefter följde en kortare period med omkring 30 000 fällda älgar per år. Denna stabilisering kan både ha varit en effekt av habitatets bärförmåga och av minskade rovdjurstätheter. Enligt officiella uppgifter var vargen utrotad år 1966, och den svenska björnstammen uppskattades då till 300–400 individer.
Vid mitten av 1960-talet hade det moderna skogsbruket med kalhyggesbruk i stort sett ersatt det traditionella blädningsskogsbruket. Detta innebar att stora öppna ytor skapades där vegetationen kunde återetableras via den befintliga fröbanken av ört- och vedartade växter. På den tiden var lövträdsinslaget betydligt större. Efter två till fyra år producerade dessa miljöer stora mängder älgfoder, vilket tillsammans med en återhållsam jakt enligt 1938 års jaktförordning ledde till en kraftigt accelererande tillväxt i älgstammen (Figur 1.1).
Kort om älgens populationsbiologi
Kurvan för älgavskjutningen kan delas in i tre faser. Den första fasen (1939–1965) kännetecknas av extremt låga till låga populationstätheter. Vid sådana nivåer är populationer känsliga för slumpmässiga variationer, såsom vegetationssäsongens kvalitet, predation, jakt eller andra faktorer (sjukdomar, trafikolyckor etc.). Om till exempel en högproduktiv älgko fälls vid dessa tätheter kan det få långvariga effekter på reproduktionen, i värsta fall leda till en lokal populationskollaps. Denna fas benämns stokastisk tillväxt.
Den andra fasen, mellan 1966 och 1982, präglas av en oavbruten och accelererande tillväxt fram till omkring 1978. Därefter fortsätter tillväxten, men i avtagande takt. Skiftet mellan ökande och avtagande tillväxttakt kallas inflektionspunkten. I teorin beskrivs detta med S-formade logistiska funktioner (se Figur 1.5). Denna fas benämns logistisk tillväxt. Vid inflektionspunkten är tillväxttakten som högst. Fram till denna punkt begränsas populationen inte av fodertillgång, vilket innebär att den inneboende reproduktionsförmågan utnyttjas maximalt.
Den tredje fasen, som vi kallar täthetsjämvikt, inträffar när populationen varken ökar eller minskar, det vill säga när tillväxttakten är noll. I praktiken innebär detta att antalet födda kalvar motsvarar antalet döda individer. Populationen har då nått habitatets bärförmåga (K), vilket i praktiken innebär att fodertillgången precis räcker för att upprätthålla den aktuella tätheten.
Dessa faser grundar sig på etablerade ekologiska principer.
Beräkning av populationstillväxt
Med hjälp av lite matematik kan vi beräkna förändringar i
populationstillväxt. Dessa beräkningar är enkla att göra, förutsatt att
nödvändiga data finns tillgängliga (vilket ofta inte är fallet):
Genom denna korta introduktion av förändringstakten λ har vi förberett att kunna tolka förändringar i avskjutningen mellan 1939 och 2023 och hur dessa kan leda till en bättre inblick i älgstammens tillstånd. Ovan förklarade vi vad bärförmågan K beskriver - kom ihåg att inte är ett konstant tillstånd utan påverkas dels av slumpmässiga variationer i vegetationssäsongernas längd och kvalitet samt av förändringar i betestryck. Effekten av sådana förändringar återkommer vi till senare. Låt oss titta närmare på vad som kännetecknar de olika faserna.
Figur 1.2 visar en översikt av dessa faser. Observera att λ-värdena är z-transformerade, vilket innebär att λ = 1 motsvarar 0. Därmed innebär värden över 0 en ökning och värden under 0 en minskning i avskjutningen. Som förväntat har den stokastiska fasen störst variation i förhållande till medelvärdet (CV = 2,4), medan den logistiska fasen har lägst variation (CV = 1,1) och högst medeltillväxt. Jämviktsfasen visar en negativ medeltillväxt och en något större variation (CV = 1,3).
Figur 1.2 Grafen visar tre tydliga populationsdynamiska faser, markerade med dubbelpilar. Dessa indikerar varaktighet tillsammans med medel zλ ± standardavvikelse. Den stokastiska fasen (1939–1965) har den största variationen kring medelvärdet, med en variationskoefficient CV = 2,44, vilket överensstämmer med vad man kan förvänta sig för populationer som är känsliga för slumpmässiga effekter. Den logistiska tillväxtfasen (1966–1982) har ett CV = 1,1. Detta innebär att den stokastiska fasen har en variationskoefficient som är mer än dubbelt så stor som den logistiska fasens CV. Jämviktsfasens variationskoefficient är något högre (CV = 1,3) jämfört med den logistiska fasen. Observera att medelvärdet för zλ i jämviktsfasen är negativt (-0,486), vilket tyder på en generell negativ trend i populationsutvecklingen sedan 1983.
Den nyckfulla glesheten
Konsekvenser av låga populationstätheter
Figure 1.3 shows the stochastic phase, where pure effects of sparse densities in the late 1930s successively transforms to more stable populations in the early 1960s. Without doubt an effect of the moose management incentive to restore the Swedish moose population, launched by Swedish Hunter’s Association. The increase in harvest densities was about four-fold from 1939 to 1965. The stability of the λ-values confirms that moose populations were at safer ground, below prevalent carrying capacity showing smooth density footprints.
Figur 1.3 Grafen visar, uppifrån och ned, avskjutningstätheter och förändringstakten (λ) över tidsperioden 1939 till 1965. Den övre panelen visar avskjutningstätheter vid extremt låga populationstätheter. Populationer vid så låg täthet är mycket känsliga för slumpmässiga variationer. Till exempel kan förlusten av en reproduktiv älgko äventyra populationens återhämtning. Den svenska älgstammen tycks dock ha befunnit sig i ett säkrare läge från och med 1945. Om avskjutningsandelen år 1939 var 20 % vid en avskjutningstäthet på 0,2207 motsvarar detta en faktisk populationstäthet på cirka 1,1 älgar per 1 000 ha. Motsvarande populationstäthet vid en avskjutningstäthet på 0,8304 per 1 000 ha (1961) skulle ha varit cirka 4,2 älgar per 1 000 ha. Den nedre panelen visar att tillväxttakterna successivt blev mer stabila. Den tidiga förvaltningsinsats som initierades av Svenska Jägareförbundet framstår därmed som framgångsrik. Noterbart är att den övre panelen antyder en logistisk form i avskjutningstätheterna. Detta väcker frågan om perioden 1958 till 1965 speglar en älgstam vid eller nära sin bärförmåga.
Figur 1.3 Grafen visar, uppifrån och ned, avskjutningstäthet och förändringstakt (λ) för perioden 1939–1965. Den övre panelen visar avskjutningstätheter vid extremt låga populationstätheter. Populationer med extremt låga tätheter är känsliga för slumpmässiga effekter. Om till exempel en högreproduktiv älgko förloras av en eller annan anledning, påverkas populationens reproduktiva förmåga under flera år. Lika så kan slumpmässiga klimatiska effekter både ge fördelaktiga som negativa effekter på populationsutvecklingen. Trots dessa förutsättningar tycks den svenska älgstammen ha rört sig mot stabilare förhållanden från omkring 1945. Om avskjutningen år 1939 motsvarade 20 % vid en avskjutningstäthet på 0,2207 per 1 000 hektar, innebär det att populationstätheten var cirka 1,1 älgar per 1 000 hektar. Motsvarande beräkning för en avskjutningstäthet på 0,8304 per 1 000 hektar (1961) ger en populationstäthet på cirka 4,2 älgar per 1 000 hektar. Den nedre panelen visar att förändringstakten successivt blev mer stabil. Sammantaget tyder detta på att de tidiga förvaltningsinsatserna från Svenska Jägareförbundet var framgångsrika. Samtidigt antyder den övre panelen en logistisk form i avskjutningens utveckling (gråfärgad kurva). Detta samband kan möjligen tolkas som att den tidiga återhämtningen nådde en bärförmåga som snarare talar för att den fulla effekten av hyggesbruk ännu inte slagit igenom.
Nya tider - strålande tider
Effekten av obegränsad fodertillgång
Figur 1.4 visar den logistiska tillväxtfasen mellan 1966 och 1982 – en period då den svenska älgstammen svarade på en obegränsad fodertillgång. Det utmärkande för denna fas var en obruten populationstillväxt. Den kraftiga ökningen var en direkt följd av övergången till storskaligt kalhyggesbruk, som öppnade upp stora arealer mark. Redan efter 2 till 4 år utvecklades dessa ytor till mycket gynnsamma och lättillgängliga betesmiljöer för älg, vilket gynnade en snabb expansion via maximerad reproduktion.
De tidiga stadierna av den logistiska tillväxten passerade i stort sett obemärkt, trots att flyginventeringar under 1969, 1970 och 1972 visade på ökande älgantal – detta trots hög avskjutning och förbättrad reproduktion. Samtidigt saknades regelbunden organiserad uppföljning av älgpopulationerna, till skillnad från dagens förvaltningsrutiner. Den omfattande ekologiska responsen på det nya skogsbruket underskattades antagligen under den tidiga exponentiella fasen. Förutom enstaka iakttagelser saknades objektiva metoder för att följa utvecklingen, vilket innebar att förvaltningen inte reagerade i tid, samtidigt som jägarna var nöjda med goda avskjutningsmöjligheter.
Figur 1.4 Graferna sammanfattar den logistiska tillväxtfasen i den svenska älgstammen mellan 1966 och 1982. Den övre panelen visar hur avskjutningstätheten ökade nästan sexfaldigt under denna period och nådde 4,42 fällda älgar per 1 000 hektar år 1982. Uppskattade populationstätheter vid olika avskjutningsnivåer (15–30 %) redovisas för att ge en bild av möjliga populationstätheter vid olika avskjutningsutfall i. Generellt tillämpades ofta en avskjutningsnivå på 30 % av populationen. Utan korrekta skattningar av verklig populationsstorlek, underskattades troligen den faktiska populationstätheten, om den överhuvudtaget bedömdes. Det innebär att om förvaltningen utgick från en avskjutningsnivå på 30 %, kan den faktiska avskjutingen varit betydligt lägre. Att så var fallet stöds av den extremt snabba pouplationsutvecklingen mellan 1976 och 1982. Den nedre grafen visar förändringstakten (λ), som genomgående låg över 1, vilket visar på en obruten tilllväxt. Samtliga λ-värden är större än 1, vilket är typsikt för en logistisk tillväxt. Det geometriska medelvärdet för λ var 1,116, med en variationskoefficient på 7,4 %, vilket tyder på en stabil tillväxt. Oddskvoten (0/16) befäster att populationen inte påverkades av foderbrist. Inga λ-värden låg under 1 (grå heldragen linje). Det observerade geometriska medelvärdet (streckad linje) tyder på att fodertiligången var större än efterfrågan, vilket ytterligare stödjer att denna fas präglades av en eskalerande tillväxt. År 1978 nådde den nationella älgpoulation inflektionspunkten med λ = 1,34. Detta värde mostsvarar en populationsökning med 34 % mellan 1977 och 1978.
En närmare inspektion av den accelerande tillväxten antyder att den nationella populationen aldrig nådde bärförmågan K (se Figur 1.1 samt den nedre grafen i Figur 1.4). Den skattade inflektionspunkten inträffade under jaktsäsongen 1979/1980 och redan 1982 noterades det största antalet fällda älgar (174 741). Om vi extrapolerar den logistiska avskjutningskurvan, visar den att älgstammen aldrig landade på eller nära älghabitates bärförmåga. För beräkningen användes nedan beskrivna logistiska modell:
där N(t) utgör populationen eller avskjutningstätheten vid tiden t, K är bärförmågan, A utgör en konstant som baseras på antalet fällda älger år 1939. Konstanten e ≈ 2.71828 och den skattade parametern r vilken utgör den kontinuerliga tillväxtshastigheten. Parametern r transformeras till den diskreta tillväxtshastigheten λ via exponentiering av Euler’s number med r. Slutligen markerar t årliga tidssteg från t till t+1 över tidsserien 1939 till 2022. Resultatet av extrapoleringen redovisas i Figur 1.5.
Figur 1.5 Grafen visar de observerade avskjutningstätheterna från 1939 till 1990 (röda punkter). Den svart heldragna kurvan visar den modellerade anpassningen tillsammans med den förväntade extrapoleringen. Den gråskuggade ytan visar hur avskjutningen skulle ha utvecklats om man låtit älgpopulationen tillväxa enligt habitatets bärförmåga. När den avklingande asymptoten inte längre ger någon förändring i avskjutningstäthet skulle bärförmågan ha varit K = 5,59 fällda älgar per 1 000 ha. Den blåfärgade punkten visar den skattade inflektionspunkten (K/2) för den maximala kontinuerliga tillväxttakten r = 0,460. Detta skulle motsvara en maximal diskret tillväxt i avskjutningstätheten, λ = 1,592 (59,2 %). Grafen visar således att avskjutningen var 3,204 älgar per 1 000 hektar (den blåfärgade vågräta streckade linjen) under jaktsäsongen 1979/1980 (lodrät blå linje). Den tätheten skulle motsvara en verklig populationstäthet på cirka 10,7 per 1 000 ha, vilket kan tyckas vara orimligt lågt. Sannolikt underskattades populationstätheten rejält under den logistiska tillväxtfasen (se tabellen i Figur 1.4). Parameterskattningarna för den logistiska kurvanpassningen är statistiskt trovärdiga, med en förklaringsgrad R² = 0,997 (99,7 %) samt signifikanta skattningar för bärförmågan (K), startparametern A och den kontinuerliga tillväxttakten r. Varför avbröts trenden med ökande avskjutningstätheter? Enligt uppgifter från dåtida jägare var orsaken att man noterade tilltagande skador på kalhyggen som återplanterats med produktionsskog.
En relevant fråga är varför den logistiska fasen bröts. Eftersom historiska dokument är svåra att få fram bygger resonemanget här på vittnesmål från yrkesverksamma under den aktuella tiden. De pekade på ett ökat betestryck från älg på planterade tallplantor på kalhyggen som skäl till att minska populationen. Sedan dess har skogsbruket rutinmässigt följt upp betesskador. Detta var sannolikt den faktor som satte stopp för euforin kring goda jaktmöjligheter – åtminstone ur skogsbrukets perspektiv.
Notera också att populationen ungefär hölls vid inflektionspunkten, där λ är som högst. Var detta en medveten förvaltningsstrategi eller bara en lyckträff? Populationsbiologer har förespråkat att hålla tätheter där populationer är som mest produktiva. Resonemanget är enkelt: när en population passerar inflektionspunkten är födotillgången inte längre obegränsad, vare sig i kvalitet eller kvantitet. Konkurrens om födan leder till minskad reproduktion. Att då föra tillbaka populationen till nivåer där λ är maximalt – genom att avskjuta ett överskott – skulle i teorin ge högsta möjliga avkastning.
Ur ett jaktligt perspektiv var detta en fördelaktig lösning som gav en maximal avvägning i förhållande till rådande bärförmåga. Enligt min mening är detta dock en alltför finjusterad strategi. För att lyckas krävs inte bara tillförlitliga uppskattningar av populationstäthet, utan också detaljerad information om åldersstruktur och könsfördelning. Att samla in sådan information är både arbetskrävande och kostsamt. Även med tillgång till denna typ av data kvarstår problemet: hur tar man hänsyn till slumpmässiga variationer som påverkar bärförmågan mellan år?
Balansen mellan skål och vägg
Effekten av begränsad tillväxt
Andelen kalvar per ko ger en snabb bild av hur nära en älgpopulation ligger den faktiska bärförmågan. Om en population utnyttjar mindre än vad habitatet kan erbjuda begränsas inte kornas reproduktionsförmåga. Om däremot fodertillgången inte är tillräcklig kommer reproduktionen att minska. Figur 1.8 visar en generell nedåtgående trend i antalet kalvar per ko. Sedan år 2000 har det nationella medelvärdet minskat från cirka 0,78 till cirka 0,59 kalvar per ko år 2023. Denna minskning är statistiskt signifikant. Vittnesmål från perioden då älgstammen hade sin högsta tillväxttakt (1978) anger att kor med tvillingkalvar var betydligt vanligare än kor med en enkel kalv.
Figur 1.6 Figur 1.6 Panelerna sammanfattar de långsiktiga förändringarna i en älgpopulation under observerat avskjutningstryck. Den övre panelen visar årlig avskjutningstäthet per 1 000 hektar från 1983 till 2023, med en successiv minskning från 4,3 till 1,3 fällda älgar per 1 000 hektar under jaktsäsongen 2023/2024. Tabellen i den övre panelen visar vilken populationstäthet som krävs vid olika avskjutningsnivåer (10 till 30 procent) för att ge den observerade långsiktiga medelavskjutningen på 1,264 älgar per 1 000 hektar. Den nedre panelen visar motsvarande årliga förändringstakt (λ). De gröna punkterna visar ökande avskjutningstätheter (över den grå linjen), medan de blå punkterna visar minskande avskjutningstätheter (under den grå linjen). Den streckade linjen markerar det geometriska medelvärdet och visar en generell minskning i förändringstakten. Med en övre konfidensgräns (95 %) som understiger 1, samt en kvot som visar en sannolikhet på nästan 2:1 för λ < 1, bekräftar detta tydligt en nationell nedgång i den svenska älgstammen sedan 1983.
Figur 1.7 förstärker detta mönster. En polynommodell visar en kraftig nedgång i avskjutnings-täthet mellan 1983 och 1994, följt av en period av relativ stabilitet, och därefter en ny ned-gång med början omkring 2015. Tolkningen är inte entydig. I praktiken reagerar förvaltningen ofta på upplevda minskningar i populationen genom att sänka avskjutningsnivåerna. Denna reaktion kan leda till minskade observerade avskjutningstätheter som i högre grad speglar jaktbeteende än den faktiska populationsdynamiken.
Figur 1.7 Grafen visar den långsiktiga nedgången i avskjutningstäthet per 1 000 hektar under jämviktsfasen och jämför två alternativa polynommodeller anpassade till den årliga avskjutningsserien. Ett andragrads-polynom fångar den övergripande nedåtgående trenden, medan ett tredjegradspolynom ger en tydligt bättre anpassning, vilket framgår av lägre residualsumma och en klar förbättring i AIC mellan modellerna. Statistiska tester bekräftar att den extra krökningen i tredjegradspolynomet förklarar en betydande del av den ytterligare variationen. Punkten där de båda anpassade kurvorna sammanfaller kring 2003 markerar mittpunkten i den nedåtgående utvecklingen, varefter avskjutningsnivåerna fortsätter att minska fram till idag.
Samtidigt är variationerna kring den anpassade kurvan för stora och för systematiska för att kunna avfärdas som enbart slump eller effekter av störd åldersstruktur. En mer rimlig förklaring är att bärförmågan successivt har försämrats över tid. Under sådana förhållanden får slumpmässiga variationer – som årliga skillnader i fodertillgångens kvalitet – större genomslag. Detta kan ge upphov till återkopplingar och fördröjda effekter: förvaltningen sänker avskjutningen, vilket möjliggör en viss återhämtning, som i sin tur leder till ökad avskjutning, och så upprepas mönstret. Dessa eftersläpande effekter kan vara en viktig förklaring till att systemet pendlar kring en långsamt nedåtgående nivå.
Sammantaget pekar dessa resultat på en population som rör sig nära jämvikt – där bärförmågan är svår att förutsäga och förvaltningen ständigt ligger ett steg efter.
Följ kostcirkeln
Effekten av begränsad näringtillgång
Antalet kalvar per ko ger en snabb bild av hur nära en älgpopulation ligger den faktiska bärförmågan. Om en population utnyttjar mindre än vad habitatet kan erbjuda begränsas inte kornas reproduktionsförmåga. Om däremot fodertillgången inte är tillräcklig kommer reproduktionen att minska. Figur 1.8 visar en generell nedåtgående trend i antalet kalvar per ko. Sedan år 2000 har det nationella medelvärdet minskat från cirka 0,78 till cirka 0,59 kalvar per ko år 2023. Denna minskning är statistiskt signifikant. Vittnesmål från perioden då älgstammen hade sin högsta tillväxttakt (1978) anger att kor med tvillingkalvar var betydligt vanligare än kor med en enkel kalv.
Figur 1.8 Grafen visar en negativ trend i medelvärdet och konfidensintervallen för kvoten mellan kalvar och kor per år. Regressionskoefficienten β ≈ -0,01, p < 0,001, visar att den negativa trenden inte är ett slumpmässigt utfall. Effekten av år förklarar 87,1 % av variationen i kalv per ko-kvoten (F = 148,4 med 1 och 22 frihetsgrader, p < 0,001). Variationerna i residualerna längs regressionslinjen (svart linje) tyder på variation i vegetationssäsongens kvalitet. Den streckade linjen antyder en möjlig accelererande nedgång mot lägre kvoter, men den icke-linjära parametern är inte statistiskt säkerställd.
Älgens reproduktion har tre utfall – 0, 1 eller 2 kalvar per reproduktiv ko. För fullständighetens skull ska nämnas att kor med tre kalvar förekommer, men det är mycket ovanligt (< 0,03 %, cirka 3 av 10 000 kor) och ingår därför inte i denna analys. Figur 1.9 visar de genomsnittliga andelarna av kor med 0, 1 eller 2 kalvar per år under perioden 2000–2023. Figuren visar att andelen kor utan kalvar ökar (grå linje och punkter), medan andelen kor med två kalvar minskar (mörkgrön linje och punkter). Andelen kor med en kalv förefaller vara relativt stabil över tidsperioden (ljusgrön linje och punkter).
Notera det oregelbundna mönstret i utvecklingen. När andelen kor utan kalvar ökar, minskar andelen kor med två kalvar. Samtidigt är andelen kor med en kalv relativt stabil, åtminstone fram till 2013. En möjlig förklaring är att kor som normalt får tvillingar istället får en kalv, medan kor som får en kalv i vissa fall blir utan kalv. Det vill säga: om tvillingproducerande kor förlorar en kalv (ett negativt netto), övergår de till kategorin med en kalv. Samtidigt balanseras kategorin med en kalv genom att vissa kor tillkommer och andra försvinner till kategorin utan kalvar (ett nollnetto), vilket i sin tur leder till en ökning av andelen kor utan kalvar.
Figur 1.9 Grafen visar genomsnittliga nationella andelar av älgkors reproduktionsstatus från 2000 till 2023. De plottade kategorierna visar en statistiskt signifikant ökning (β₀ ≈ 0,004, p < 0,001, R² = 0,845) för kor utan kalvar (grå linje och markörer) samt en signifikant minskning (β₂ ≈ -0,004, p < 0,001, R² = 0,889) för kor med tvillingkalvar (mörkgrön linje och markörer). Andelen kor med en kalv visar ingen effekt av år (β₁ ≈ -0,000, p = 0,44, R² = 0,027). Eftersom andelarna summerar till 1 påverkar förändringar i en kategori de övriga. Sambandet mellan andelen kor utan kalvar och andelen kor med tvillingkalvar är mycket starkt (r = -0,971, p < 0,001), medan andelen kor med en kalv inte är korrelerad med de andra kategorierna (0 vs. 1: r = -0,05, p = 0,82 och 2 vs. 1: r = 0,19, p = 0,37). Detta visar att resultaten inte enbart är matematiska, eftersom andelen kor med en kalv är relativt stabil i jämförelse. En minskning i andelen kor med tvillingkalvar leder därför till en ökning av andelen kor utan kalvar, direkt eller indirekt. Detta utgör en ekologisk signal om att födotillgång och näringsförhållanden generellt påverkar älgpopulationers reproduktionsförmåga negativt.
Det finns en utbredd uppfattning att den svaga reproduktionen är ett resultat av bristfällig förvaltning, ofta uttryckt som att “man har skjutit sönder stammen”, och att fodertillgången saknar betydelse för populationsnedgången. Om detta vore sant, skulle man då förvänta sig en systematisk minskning i kroppsvikt hos älgkalvar? Troligen inte – det finns inga ekologiskt rimliga förklaringar till att den observerade stegvisa minskningen i slaktvikt hos kvigkalvar skulle bero på populationsstruktur, eller till en generell minskning i kroppsvikt om fodertillgången varit god (Figur 1.10).
Ett tredjegradspolynom beskriver den övergripande trenden och visar tre tydliga faser (F = 34,43 med 3 och 20 frihetsgrader, p < 0,001, R² = 0,838). Dessa faser utgörs av en snabb minskning i slaktvikt, följt av en relativt stabil men oregelbunden period, och slutligen ytterligare en nedgång i median kroppsvikt. Medianen beskriver de mest frekventa värdena, det vill säga de mest sannolika observationerna. De faser där medianvikten minskar är statistiskt signifikanta, vilket tyder på att detta inte är ett slumpmässigt mönster. Under den tidiga nedgången var den genomsnittliga minskningen 1,45 kg per år och 0,87 kg per år i den senare fasen.
Dessa siffror bör påminna om vad som hände i Marks kommun, där den så kallade “Älvsborgssjukan” spreds under slutet av 1990-talet. I efterhand visade det sig att det rörde sig om en allvarlig brist på foder. Vid den tiden var slaktvikten i vissa fall så låg som 35 kg, och reproduktionen låg på en kalv per tio kor. Det är tydligt att kroppsvikt speglar näringstillstånd, vilket direkt påverkar ägglossning och kalvöverlevnad hos älg. Vissa förvaltningsområden valde att kraftigt minska älgstammen för att återställa fodertillgången. Detta ledde till en återhämtning i både reproduktion och kroppsvikt. Förhoppningsvis leder dessa signaler till proaktiva förvaltningsåtgärder. Gör inte samma misstag en gång till!
Figur 1.10 Grafen visar trenden i median slaktvikt för kvigkalvar från 2000 till 2023. Den övergripande utvecklingen består av en nedgång följd av en platå och därefter ytterligare en nedgång. Den generella trenden har anpassats med ett tredjegradspolynom (RSE = 1,48 med 20 frihetsgrader, R² = 0,838 (83,8 %), F = 34,43 med 3 och 20 frihetsgrader, p < 0,001). De partiella linjära regressionerna testar om nedgångarna är slumpmässiga eller verkliga utfall. Den tidiga nedgången (RSE = 0,886, R² = 0,937, βₑ = -1,45, p < 0,001) och den sena nedgången (RSE = 1,79, R² = 0,570, βₗ = -0,870, p < 0,05) är statistiskt tillförlitliga, även om den senare nedgången baseras på n = 7. Notera skillnaden i variation längs den övergripande trenden, där platån uppvisar större variation jämfört med ytterkanterna. Läs mer om detta i Del 2.
Sammanfattning
Sammantaget pekar dessa resultat i en tydlig riktning. Reproduktionen har minskat, kroppsvikten har minskat, och mönstren är alltför strukturerade för att kunna förklaras enbart av slump. I ett bredare perspektiv följer den historiska utvecklingen av den svenska älgstammen väl etablerade principer inom populationsdynamik, från stokastiska effekter vid låga tätheter via logistisk tillväxt till en fas begränsad av resursbrist. Även om bristfällig förvaltning kan bidra, är det inte en tillräcklig förklaring till de observerade trenderna. I stället pekar signalerna mot ett system där fodertillgången inte längre räcker för att upprätthålla tidigare nivåer av reproduktion och tillväxt. Om så är fallet är den nuvarande utvecklingen inte enbart en följd av hur älg förvaltas – utan av vad landskapet inte längre kan erbjuda.