Del 6

Effekten av introducerade viltarter

Lägg till vildsvin i ekvationen

Sedan år 2010 fram till år 2024 har rådjursavskjutingen varit förhållandevis stabil, med cirka 7 fällda rådjur per 1 000 ha (Fig. 2.19). Populationsutvecklingen för vildsvin har ökat dramatiskt under samma tidsperiod och är numera det vanligaste bytet nationellt sett. Samtidigt har antalet fällda älgar och skogsharar minskat. Så en berättigad fråga är varför rådjuret inte visar en liknande trend i avskjutningen.

Rådjur och vildsvin konkurrerar inte i någon avgörande omfattning om födoresurser. Däremot kan vildsvinens bökande, vilket blottlägga jordytor, skapa förutsättningar för nyetablering av örtartad vegetation. Sådan vegetation kan gynna rådjurens födotillgång. Successionsförlopp och vegetationsförändringar efter markstörningar är välkända fenomen inom växtekologin. Huruvida vildsvinens bökande faktiskt gynnar växtarter som är attraktiva för rådjur är okänt. Om så är fallet skulle det kunna bidra till att förklara varför rådjurstätheterna varit förhållandevis stabila under de senaste 14 åren, samtidigt som de mer skogsbundna arterna älg och skogshare fortsatt att minska. Det är också värt att notera att NSI (Riksskogstaxeringen) rapporterar en positiv utveckling för örtvegetationen sedan 2017. 

Rådjur och vildsvin tycks föredra landskapsmiljöer, där gräsmarker förkommer i nära ansluting till skogsmaarker. Lokala vildsvinspopulationer utfodras ofta vid åtlar för att underlätta jakt, minska skador på jordbruksgrödor och hålla djuren kvar inom området. Figur 2.18 visar en tredimensionell bild över förekomsten av bökad mark.Höjden på topparna motsvarar mängden uppbökad mark. Topparna sammanfaller också med utfodringsplatsernas placeringar.De mest omfattande bökningarna sammanfaller med platser där utfodring sker och återfinns i miljöer som är attraktiva för både rådjur och vildsvin.

Figur 2.18 Den tredimensionella kartan visar fördelningen av uppbökad mark i Björkvik, Södermanland. Topparnas höjd motsvarar frekvensen av observerade vildsvinsbök. Topparna sammanfaller med närheten till åtlar och utfodringsplatser.

När det gäller klimatbegränsningar liknar vildsvinet rådjuret. Båda arterna missgynnas av stränga vintrar och tjälad mark. Vildsvinens nordliga utbredningsgräns sammanfaller därför i stort sett med södra delarna av Dalarna och Gävleborg. Det bör samtidigt påpekas att extensiv utfodring kan möjliggöra etablering av vildsvin även på nordligare breddgrader. Som redan nämnts ovan finns det goda skäl för viltforskningen att levera mer kunskapen om hur förekomsten av vildsvin påverkar både rådjursstammar och kärlväxtfloran.

Vad jakthistoriken kan visa oss

Resultaten som presenteras i denna sammanställning fokuserar på utvecklingen av avskjutningstätheter hos både inhemska och introducerade viltarter: älg, rådjur, skogshare, vildsvin och dovhjort. Underlaget bygger antingen på nationella data för perioden 1939–2023 eller länsvisa data för perioden 1966–2023. Kronhjorten förekommer fortfarande med relativt låga tätheter på nationell nivå, även om den lokalt kan vara talrik, och har därför inte inkluderats i analyserna. Bakgrunden till denna sammanställning är den diskussion om älgstammen och skador på produktionsskog som fördes i insändare till Dagens Nyheter (DN) för ungefär ett år sedan och som senare fortsatt i Svensk Jakt. Diskussionerna avslöjar ett endimensionellt sätt att se på lösningar i komplexa ekosystem, där målet ofta tycks vara att hitta en balanspunkt mellan motstridiga intressen. Det är här kärnan till problemet. Varje förändring, oavsett om den orsakas av naturliga händelser eller av olika särintressen bland aktörerna i skogshabitatet, sätter i gång en kedja av konsekvenser. I komplexa ekologiska system finns inga bestående lösningar, endast tillfälliga jämviktslägen. Alla förändringar får följder, oavsett vad som utlöste dem. Detta är också den grundläggande utmaningen i förvaltningen av skogslandskap. Skogsbruket har ett mål och viltförvaltningen ett annat. Naturvården, som i stor utsträckning styrs av EU:s regelverk, och markägarnas sätt att nyttja sina domäner utgör ytterligare särintressen i debatten.

Förenklat kan man säga att ett rationaliserat skogsbruk med jämnåriga produktionsbestånd och hög ekonomisk avkastning fungerade väl – åtminstone under en period. Principen var enkel: kalavverkning, återplantering, avverkning och sedan samma process igen. Vilka ekologiska konsekvenser denna genomgripande förändring av skogsbruket skulle få verkar däremot ha fått begränsad uppmärksamhet. Väckarklockan ringde när skador på återplanterade bestånd blev ett allt större problem till följd av snabbt växande älgstammar. Den kraftigt ökade tillgången på föda i kalhyggen skapade förutsättningar för en omfattande expansion av älgstammen. På andra sidan stängslet välkomnade jägarna den rikliga jaktavkastning som följde. De fördröjda ökningarna och senare minskningarna i avskjutningen av skogshare och rådjur i kölvattnet av älgens expansion är exempel på ekologiska kedjereaktioner.

För att anknyta till Arkimedes ord uppstod ett ekosystem av rubbade cirklar, styrt av tidsfördröjda återkopplingar mellan vegetation och växtätare. Utvecklingen drevs i första hand av förändringar i skogsbruket, där målet var att maximera den ekonomiska avkastningen genom täta och jämnåriga produktionsbestånd dominerade av barrträd. Användningen av herbicider för att ytterligare öka produktionen tillförde ytterligare en dimension genom förändrad artrikedom. Vägen mot ett förändrat habitat var således redan utstakad. Den avgörande frågan är inte om skogshabitatet har förändrats, utan på vilket sätt förändringen har påverkat de enskilda klövviltarterna och skogsharen.

Skogsbrukets nya kalavverkningsrutiner förändrade födotillgången i skogshabitatet. Älgen var först att reagera på den förändrade bärförmågan, följd av skogsharen och, med ytterligare fördröjning, rådjuret. Dessa fördröjda responser antyder att skogshabitatet påverkats av arternas olika födoval och förändringar i betestrycket från älg, skogshare och rådjur.

När populationerna inte längre har obegränsad tillgång till föda kommer övertäta stammar snabbt att äta sig själva ur huset genom att successivt utarma skogshabitatets bärförmåga. Ett sådant betestryck förändrar i sin tur vegetationen, både i mängd och artrikedom, samt påverkar markskiktsvegetationens återhämtningsförmåga. Resultatet blir en kedja av händelser där orsak och verkan inte är tidsmässigt samordnade.

Älgen reagerar först på den ökade tillgången på föda efter kalavverkning. Skogsharen följer därefter när fältskiktets sammansättning förändras, medan rådjuret svarar senare när vegetationen blir rikare på örter. Systemet rör sig därför inte mot någon bestående jämvikt utan genomgår i stället en serie fördröjda anpassningar, där varje fas skapar förutsättningarna för nästa.

En annan aspekt av påverkan på skogshabitatet är introduktion av dovhjort,och återintroduktion av kronhjort och vildsvin. Merparten av dessa etableringar kom ursprungligen från ingägnader avsedda för jakt. Vid slutet av 1900-talet fanns mer än 250 registrerade hjorthägn samt ett okänt antal hägn avsedda för vildsvin. Ofta rymde det inhägnade viltet på grund av bristfälligt underhållna hägn eller att man helt enkelt släppte ut det hägnade viltet på grund av sviktande ekonomiska förutsättningar att hålla jakthägn.

Det viktiga är dock inte antalet hägn. Det avgörande är vilka ekologiska konsekvenser dessa arter haft för skogshabitatets bärförmåga. En uppenbar effekt är ett ökat betestryck. Avskjutningsstatistiken antyder att skogsharen drabbats hårdast, medan älgstammen tycks befinna sig i en långsiktig nedgång. Faktum är att utvecklingen i skogsharens avskjutningstäthet pekar mot förändringar i fältskiktet som inte längre tycks kunna tillgodose artens krav på föda och skydd. Det ska dock påpekas att de introducerade arterna knappast orsakade skogsharens minskande avskjutning. För höga tätheter av älg och en kraftigt ökande rådjursstam var troligen de främsta orsakerna till nedgången.

Att tolka resultat

Anledningen till att jag återvände till frågan om förvaltning av förnybara naturresurser var de insändare som publicerades i Dagens Nyheter (DN) om den minskande älgstammen i Sverige. Resonemangen i dessa inlägg bygger ofta på förenklade föreställningar om orsak och verkan. Med förenklade menar jag resonemang av typen: om A minskar så kommer B att öka. Sådana slutsatser fungerar i slutna och begränsade system.

Hur fungerar sådana resonemang i ekosystem som skogshabitat, där många organismer samtidigt reagerar på förändringar i komplexa ekosystem där jämvikt mellan samtliga komponenter bara förekommer i teorin.

För att åstadkomma långsiktigt hållbara förändringar måste förvaltaren beakta hela skogsekosystemet och ställa sig frågan varför det ser ut som det gör. Först med en ekologiskt välgrundad kännedom om orsak och verkan kan ett åtgärdsprogram formuleras för hur man kan lösa rådande missförhållanden. Nästa steg är att sätta ett tydligt mål för vad sådana förvaltningsåtgärder förväntas leda till.

En pragmatisk förvaltare försöker dessutom förutse vilka andra konsekvenser en beslutad åtgärd kan få. För att uttrycka deträtt och slätt verkar många beslutatde åtgärder ha fattats utan någon djupare analys av vilka följder de kan få i ett vidare perspektiv. Effekterna av tidigare åtgärder tycks fortfarande påverka populationsnivåerna hos flera av våra viltarter.

Så, den enkla A–B-logiken fungerar inte i komplexa ekosystem. Varje åtgärd sätter i gång en kedja av reaktioner, där konsekvenserna ofta blir påtagliga först flera år senare. Om man vill åstadkomma en effektivare förvaltning bör ansvaret centraliseras till en myndighet med adekvat kompetens för att genomföra och utvärdera åtgärdsprogram, ungefär som Fish and Wildlife Service i USA. Att, som i dag, ha viltförvaltningen delegerad till 21 länsstyrelser är knappast lösningen. Vill man åstadkomma hållbara förändringar måste de bakomliggande orsakerna till rådande förhållanden identifieras. Först därefter blir det meningsfullt att diskutera vilka åtgärder som bör vidtas.

Enligt min mening har den isolerade insatsen vad avser begränsning skogskador och älgtheter bidragit till dagens situation: en minskande älgstam med försämrad reproduktionsförmåga som nyligen klassats som Near threatened (NT). Samtidigt är skogsharen, trots uppenbart låga tätheter, märkligt nog fortfarande är klassad som Least Concern (LC) enligt ArtDatabankens rödlista.

De flesta åtgärder av detta slag är i praktiken dömda att misslyckas eller riskerar till och med att få motsatt resultat. Detsamma gäller många av de orsaksförklaringar och lösningar som förs fram i insändardebatten i DN, där sekundära faktorer ofta pekas ut som huvudförklaringar. För att uppnå långsiktiga och hållbara lösningar måste hela skogsekosystemet beaktas och de bakomliggande orsakerna identifieras. Varför befinner sig älgstammen i dåligt skick? Varför minskade skogsharen efter toppåren under slutet av 1980-talet? Varför ökar dovhjortsstammen?

För att förstå orsakerna måste man börja med den viktigaste faktorn – tillgången på föda. Därefter följer mellanartskonkurrens, predation, sjukdomsutbrott (observera att sjukdomar orsakade av svält inte ingår i denna kategori) samt olyckor.

Kan skogshabitatet tillgodose viltarternas behov? Svaret är både ja och nej. Uppenbarligen tycks både dovhjort och vildsvin klara sig väl. Vildsvinet är dock inget bra exempel eftersom stora delar av populationen gynnas av kompletterande utfodring vid åtlar. Vildsvinstätheten speglar därför i viss utsträckning en artificiell bärförmåga.

Dovhjorten tycks däremot klara sig utmärkt och uppvisar en stabil ökning av populationsstorleken. Även rådjuret verkar ha nått en balans med rådande födoförhållanden, vilket illustreras av de senaste 14 årens förhållandevis stabila avskjutningstätheter.

Utvecklingen hos de inhemska arterna älg och skogshare berättar en annan historia. Båda uppvisar långsiktigt minskande populationstrender, särskilt skogsharen. Detta antyder att skogshabitatet genomgår en fortgående förändring som missgynnar både älg och skogshare. Frågan är därför vad som har förändrats i skogshabitatet och vad som orsakat denna förändring.

Den största skillnaden återfinns i fält- och bottenskiktet samt i de tidiga busk- och trädskikten. För den som minns hur kalhyggen såg ut några år efter avverkning på 1970-talet är skillnaden påtaglig. Data från Riksskogstaxeringen ger stöd åt denna observation. Artrikedomen och tätheten hos den naturligt återetablerade vegetationen på kalhyggen från mitten av 1990-talet skiljer sig tydligt från motsvarande vegetation på dagens kalhyggen.

Så ja, skogshabitatet har förändrats, vilket leder fram till nästa fråga – varför har det förändrats? Svaret består huvudsakligen av två delar: moderna skogsbruksrutiner, inklusive användningen av herbicider, samt effekterna av alltför täta klövviltspopulationer. Det moderna skogsbruket introducerade jämnåriga monokulturer som med tiden minskade den naturliga artrikedomen i fröbanken. Den första generationens kalhyggen gav däremot upphov till en kraftig naturlig återvegetation och en stark ökning av födotillgången, vilket gynnade tillväxten hos älg-, skogshare- och rådjurspopulationerna. Med tiden minskade dock fröbankens artrikedom samtidigt som återväxten av buskar och träd blev märkbart glesare.

Den främsta orsaken till denna utarmning av fröbankerna är den ökande omfattningen av täthetsoptimerade, jämnåriga monokulturer i kombination med en aktiv begränsning av lövträdsvegetation. Tätheterna av björk, rönn, asp, sälg, ask och ek är lägre jämfört med tidigare årtionden. Faktum är att både asp och ask numera är ovanliga inslag på dagens kalhyggen.

Ytterligare en aspekt av utarmningen av födoresurser är betestrycket. När tätheterna av växtätare överskrider skogshabitatets bärförmåga övernyttjas den betningsbara vegetationen. Idealt sett bör tätheten av växtätare stå i proportion till den årliga produktionen av biomassa (jämviktstäthet). Här finns dock en viktig nyans. För att en sådan balans ska vara långsiktigt hållbar måste vegetationen återhämta sig fullt ut varje år, samtidigt som tillräckliga reserver byggs upp för att försörja populationerna under den vegetationsfria perioden.

Skogsharen tycks länge ha följt variationerna i födotillgången – fram till dess att moderna skogsbruksrutiner försatte skogshabitatet i oordning. Därmed inleddes en närmare 60 år lång ekologisk kedjereaktion i ekosystemet. Med introduktionen av nya viltarter har situationen blivit ännu mer komplex att förstå. Det kan mycket väl krävas flera årtionden innan de fulla konsekvenserna av rationaliserat skogsbruk och en alltför ensidig viltförvaltning kan överblickas.

I dagsläget verkar älg och skogshare ha dragit nitlotten, medan dovhjort, vildsvin, rådjur och sannolikt även kronhjort har gynnats av utvecklingen. Om dessa förhållanden består kan älgen bli en allt ovanligare syn i skogslandskapet, samtidigt som skogsharen riskerar att försvinna från södra Sverige.

Vem bär ansvaret för denna berg- och dalbana av förändringar i skogshabitatet? En sak är säker – kunskapen om biologiska processer var begränsad under 1950-talet. Men hur har Naturvårdsverket lyckats i sin roll att värna habitat och biologisk mångfald? När EU habitatdirektiv infördes hade en stor del av förändringarna redan ägt rum.

Vad som måste beaktas innan förvaltningsåtgärder görs

Låt oss använda resultaten ovan som ett exempel på vad som bör beaktas innan eventuella förvaltningsåtgärder genomförs. Skogsharen tycks uppenbart missgynnas av ett skogshabitat som successivt försämrats. Detta innebär att tillgången på lämpliga födoresurser har minskat. Utvecklingen blir särskilt tydlig från mitten av 1990-talet och framåt. Hur kan vi se det? Genom att skogsharens population inte längre uppvisar någon tydlig respons på variationer i vegetationsperiodernas kvalitet. Sådana variationer verkar inte längre spela någon avgörande roll, eftersom tillgången på lämplig föda redan har reducerats kraftigt. Lägg därtill att skogsharen, trots allt längre vegetationssäsonger under de senaste två decennierna, inte uppvisar någon tydlig positiv respons. Detta tyder på att andra faktorer än klimatet begränsar populationens utveckling.

Älgen följer i stort sett samma utveckling, även om mönstret delvis döljs av förvaltningsåtgärder. I allmänhet reagerar jägarkåren avtagande populationer genom att minska avskjutningen, vilket avspegas i avskjutningsstatistiken på ett sett som förstärker intrycket av minskande populationstätheter. Det finns emellertid tydliga tecken på bristande födotillgång som tydlggörs av försämrad reproduktionsförmåga och minskande kalvslaktvikter. Om den försämrade reproduktionen enbart är en effekt av en trasig populationsstruktur kan man inte förvänta sig en samtidig minskning av kalvarnas kroppsvikter (se Del 1). Dessa trender har varit tydliga sedan omkring år 2000. Slutsatsen, baserad på dessa observationer, är att habitaten för älg och skogshare, sakta men särket inte längre levererar tillräcklig bärförmåga satt i relation till rådande populationstätheter.

Den viktigaste frågan är därför inte hur populationerna ser ut i dag, utan vart utvecklingen är på väg och vad denna utveckling beror på. Först då, kan man staka ut vägen för vad en eventuell förvaltning ska leda till! Om målsättningen är att återställa ett skogshabitat som kan bära livskraftiga populationer av både älg och skogshare krävs omfattande och långsiktiga åtgärder. Prioritet ett, är att förhindra en fortsatt utarmning av fält-, busk- och trädskikten i skogshabitatet. Vegetationen måste ges möjlighet att återhämta sig fullt ut och producera tillräckligt med biomassa för att även täcka vintertidens betesbehov. För att lyckas med detta måste fokus flyttas från åtgärder riktade mot enskilda arter till åtgärder som förbättrar habitatets funktion.